fredag, mars 14, 2008

Melodifestivalen 2008- De utslagna bidragen.

De fyra deltävlingarna och andra chansen har genomförts och jag har egentligen inte känt för att kommentera något under tiden utan sparade detta till några inlägg före och efter finalen. Arrangemanget har hållit hög klass men som vanligt skulle det vara obegriplig förutsägbar finkultur i varje program. Varför inte överraska nån gång? Hur många som ser på melodifestivalen uppskattar denna typ av modern dans? Jag får glädja mig över den korta snutten med Joy Divisions New Dawn Fades till en av danserna.

Även om själva finalfältet känns ganska vasst i år har det varit en låg nivå på ovanligt många av de utslagna bidragen. En del låtar har till och med varit så usla att jag blivit arg och ibland har gått och gjort annat en stund. Melodifestivalens två absoluta lågnivåmärken dök upp i det andra programmet från Västerås. Det första var Lasse Lindh med Du behöver aldrig mer vara rädd - Jamen, herregud, han låter som en tunn och mycket urvattnad kopia av Lars Winnerbäck, en av Sveriges mest överskattade artister. Behöver jag säga mer… Det andra var The Nicole med Razborka. Snabbt ihopslängd låt enligt balkanetno-mall 1A. Och dessutom stackars flicka; vem lät henne tro att hon kunde sjunga rent och att hon hade en chans med den låten? Skämmes!

Fler låtar som gjorde mig mer än vanligt irriterad:

  • Michael Michailoff med That's Love - Platt och opersonlig pop med uttjatade Beatlesinfluenser som vi hört hundra gånger förut.
  • Suzzie Tapper med Visst Finns Mirakel - Hur kunde detta pretentiösa, tempolösa och helt ogenerade Eva Dahlgren-plagiat ta sig till andra chansens semifinal? Obegripligt!

Det fanns också gott om sömnpiller bland bidragen:

  • Ainbusk med Saknar dig ibland - Tycker synd om tjejerna i Ainbusk, de var värda en bättre låt än den här sega tråkiga sörjan. Snaaaaarrrkk!!
  • Mickey Huskic med Izdajice – Bitvis mycket vackert men det går knappt att hålla sig vaken. Zzzzzzz.
  • E-type & the Poodles med Line Of Fire. Nä detta var en klar besvikelse. Inte trodde jag att den här konstellationen var kapabel att producera så tam och tröttsam pudeltechno. Tji fick jag! Gäääääsp!

Det fanns såklart fler dåliga låtar:

  • Fronda med Ingen är så glad som jag. Nä det räcker inte med ett bedårande vackert trumpetintro för att rädda detta hysteriskt tvångskäcka spektakel.
  • Face-84 med Alla Gamla X - Ska det vara så svårt att artikulera?

  • Daniel Mitsogiannis med Pame – Blek Grek-etno med en allt annat än tonsäker sångare funkar aldrig och inte här heller tack och lov.

Några glädjeämnen:

  • Patrik Isaksson med Under mitt tunna skinn. Tack och lov att den här skitlåten, så tråkig att klockorna stannar, inte gick vidare. Sällan har jag jublat i melodifestivalsammanhang som när jag fattade att det jag inte trodde skulle kunna hända, faktiskt hade hänt.
  • Johnson & Häggkvist med One Love – Jaaa!! Det är skönt att inte ens Carola kan ta sig vidare till final med en urkass låt. Det talades om favoritfall och mobbing men det är att ge låten oförtjänt bra kritik. Andreas Johnson är ingen stor låtskrivare och sjunger inte heller särskilt bra, obalansen mellan honom och Carola är tydlig.

Egna favoriter som inte kom till final:

  • Thérèse Andersson med When you need me – Det hörs att den gjorts av Evan och han håller som vanligt hög klass. Visst hade det kunnat vara lite tuffare gitarrer men den ger mig ändå ståpäls.

  • Eskobar med Hallelujah New World – Eskobar är inte ett band som hör till mina favoriter men jag gillade den här låten. Inte ens den ihärdiga falsksången kunde sänka detta glädjepiller och det säger mycket. De kom såklart toksist i sin delfinal.

  • Andra Generationen med Kebabpizza Slivovitza – Jo, jag gillade det här märkligt nog.

Korta kommentarer om de övriga utslagna:

  • Caracola med Smiling In Love – Enkel trallpop. Inte något som sätter sig direkt.
  • Ola med Love In Stereo – Småtrist pojkpop utan själ.
  • Brandur med Lullaby – Vackert men den lyfter aldrig.
  • Alexander Schöld med Den första svalan – Småtråkig och tempofattig skvalradiopop.
  • Calaisa med If I Could – Bitvis mycket vackert men mest tråkigt och fantasilöst.
  • Niklas Strömstedt med För många ord om kärlek - En stabil insats med en hyfsad 60-talsinspirerad poplåt.
  • Velvet med Déja Vù. En standarddiscolåt som det går fjorton på dussinet av och passar därför väl i RixFm:s minimala utbud och pluggas alltså stenhårt där.
Melodifestivallänkar:
Den officiella hemsidan.
Stefan Malmqvists blogg i SvD

Andra bloggar om: ,

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel