Så rätt Hakelius

Johan Hakelius har ett skarpt öga och en mycket vass penna och hans krönika ” S förlorade valet – men ingen har dött” är klockren. Han synar Enpartistatsgrejen och anser det vara en kampanjgrej men blir tveksam när han ser folks reaktioner:

”Så läser man tidningarna. Och det finns ingen hejd. Folk hävdar att deras liv har fallit samman. Att alla andras liv kommer att falla samman. Att ingenting någonsin kommer att bli som förut, det vill säga i lördags. De är rädda. De är sömnlösa. De gråter. Man kan ju hantera det där på många olika sätt. Man kan vara förstående och snäll. Man kan klappa dem tröstande på ryggen. Man kan "ta deras oro på allvar". Man kan dra sig undan och låta dem "bearbeta sin sorg".Man kan också undra vad fan som försiggår. Vad är det som får vuxna människor att reagera som om en närstående dött, när deras parti förlorat ett val? När några detaljer i fyra år kommer att bestämmas av folk som tillhör andra partier?”

Jag vet hur besviken jag själv var efter förra valets förlust men inte satt jag och grät och ansåg att det nu var ute med Sverige som land. Jag visste att det skulle bli fyra tuffa år med ännu en S-regering men inte ansåg jag att livet var slut. Trots att jag anser att vi inte är så långt från en enpartistat, så visste jag att vi har demokrati och att vi skulle kunna vinna nästa val.
Avslutar med slutklämmen i Hakelius utmärkta krönika

”Det är något djupt ohälsosamt med detta gråtande. Det är inte rimligt att sörja en valförlust i en lugn, stabil, normal demokrati på samma sätt som man sörjer en avliden familjemedlem. Det är direkt obehagligt. Om något gör mig rädd i detta val så är det just detta bölande.
För tanken är svår att undvika: så här reagerar bara människor som önskar att de levde i en enpartistat.”